Identitetskris
Jag genomgår någonting som de flesta går igenom när de är i yngre tonåren.
När jag var yngre var jag väldigt säker på vem jag var, väldigt stolt och mig själv och jag trivdes bra med mig själv. Jag visste tidigt att jag var annorlunda än mina klasskompisar, att jag tänkte annorlunda
än dem - jag kände mig äldre än dem. Jag hade ingen lust att följa deras vägar så jag tog min egen. Struntade i att klä mig som alla andra tyckte att jag skulle klä mig och hade på mig sånt jag tyckte var fint istället och struntade totalt i att de tyckte att jag var fånig som gillade rollspel, hårdrock och hästar. Det fortsatte upp i tonåren och blev ännu mer extremt, jag revolterade med svart läppstift och fortsatte med lila hår, sammet och tyll. Jag var fortfarande helt oberörd av att alla andra tyckte att jag var knäpp och att jag klädde mig fult för jag och mina kompisar (som var likadana) tyckte att jag var skitfräck. Jag var nöjd med mig själv.
När jag skulle fylla 18 så förfinade jag min stil lite, jag valde bort hård make-up men skaffade dreadlocks och massa piercingar. Jag kände mig snygg. Jag tyckte att min stil var snygg och jag visste att mina vänner tyckte samma sak.
Ett och ett halvt år senare så tröttnade jag på att det var så galet jobbigt att tvätta håret, så jag bestämde mig för att ha vanligt hår istället. Det tog två dagar och två nätter med en stålkam och massa balsamspray, men det gick. Blekte håret platina för att slippa problemet med färgat hår som blir matt och tråkigt efter ett par tvättar.
Ytterligare ett par månader senare så maraton-såg jag Gossip Girl och bestämde att nej, nu vill jag inte vara alternativ längre. Jag vill vara normal och modern. Jag plockade ut piercingarna och bytte ut min svarta garderob mot en marinblå-krämvit-marin-klassisk-preppy istället.
Jag tog avstånd från mina gamla intressen (rättare sagt, jag slutade prata om dem) och började till och med lyssna på radiomusik istället för den musik jag lyssnat på hela livet, min gamla musiksmak som jag ärvt av mamma sedan jag var liten bebis. Anathema och Charon fick ge plats åt Britney Spears och Rhianna. RockBaren fick ge plats åt Nivå och Park Lane. Jag skaffade nya vänner, det var inte svårt, nya vänner som ser ut som jag gör nu och som ser ut som chockade frågetecken när jag visar att jag en gång i tiden hade fyra metallbitar i ansiktet och dreads ner till rumpan. Helt underbara vänner, men ändå människor som jag aldrig skulle ha träffat om jag inte förändrat mig så radikalt som jag gjorde.
Jag tänkte aldrig så innan, aldrig någonsin. När jag klädde på mig så tog jag det jag tyckte var snyggt och det slog mig aldrig att jag borde tänka på vad andra ansåg. Jag var totalt i trygg i min stil och visste att de som var som jag skulle gilla det, de andra skulle inte göra det men det var okej. Jag kände mig alltid, alltid snygg. Nu känner jag mig nästan jämt ful, otillräcklig, fel och dum. Jag har blivit så galet självmedveten och min självkänsla existerar knappt längre. Jag oroar mig konstant för att min dyra foundation ska se pudrig ut, att jag ska lukta konstigt, att jag ska ha hårstrån på tröjan, att mina ögon ska se puffiga ut, att det ska ha poppat upp en ny finne
sedan jag såg mig i spegeln sist. Saker jag tidigare visste att jag var bra på känner jag mig medelmåttig i och mina komplex har blivit enorma för precis allt. Tidigare fann jag mig i att stå ut ur mängden, med att vara annorlunda och den som inte passade in. Jag trivdes med det, det var ingen stor grej. Nu får jag panik av bara tanken på att vara konstig.
Därför vill jag revoltera igen. Jag vill göra en helomvändning. Istället för att vara rädd för att sticka ut ofrivilligt så vill jag göra det medvetet istället, helt enkelt för att slippa oroa mig så jäkla mycket. Jag vill ha på mig vilka kläder jag vill och kunna stå upp för att jag gillar metal, alver och tatueringar. Jag vill inte skaffa dreads och jag vill inte pierca mig igen , det handlar inte om det - jag kommer säkert till och med delvis behålla min nuvarande moderna stil för ja, Blair i Gossip Girl klär sig jävligt snyggt. Men jag vill hitta tillbaka till mig själv och inse att jag i hjärtat inte är den där fashionistan. Faktiskt. Jag tror att jag kan kombinera mitt nästa-vita hår och mina vippiga kjolar med den jag egentligen är. Kjolarna kan bli svarta, liksom. Jag kan börja sota ögonen igen. Jag kanske till och med skaffar mig den där ryggtatueringen som jag har velat ha i miljoner år (för nu har jag ett jobb och pengar).
Sånt där går ju inte över en dag direkt, men steg för steg kan jag nog lära mig att acceptera mig själv och känna att jag duger för den jag är. Fram tills dess är det bara att kämpa.
När jag var yngre var jag väldigt säker på vem jag var, väldigt stolt och mig själv och jag trivdes bra med mig själv. Jag visste tidigt att jag var annorlunda än mina klasskompisar, att jag tänkte annorlunda
än dem - jag kände mig äldre än dem. Jag hade ingen lust att följa deras vägar så jag tog min egen. Struntade i att klä mig som alla andra tyckte att jag skulle klä mig och hade på mig sånt jag tyckte var fint istället och struntade totalt i att de tyckte att jag var fånig som gillade rollspel, hårdrock och hästar. Det fortsatte upp i tonåren och blev ännu mer extremt, jag revolterade med svart läppstift och fortsatte med lila hår, sammet och tyll. Jag var fortfarande helt oberörd av att alla andra tyckte att jag var knäpp och att jag klädde mig fult för jag och mina kompisar (som var likadana) tyckte att jag var skitfräck. Jag var nöjd med mig själv.När jag skulle fylla 18 så förfinade jag min stil lite, jag valde bort hård make-up men skaffade dreadlocks och massa piercingar. Jag kände mig snygg. Jag tyckte att min stil var snygg och jag visste att mina vänner tyckte samma sak.
Ett och ett halvt år senare så tröttnade jag på att det var så galet jobbigt att tvätta håret, så jag bestämde mig för att ha vanligt hår istället. Det tog två dagar och två nätter med en stålkam och massa balsamspray, men det gick. Blekte håret platina för att slippa problemet med färgat hår som blir matt och tråkigt efter ett par tvättar.
Ytterligare ett par månader senare så maraton-såg jag Gossip Girl och bestämde att nej, nu vill jag inte vara alternativ längre. Jag vill vara normal och modern. Jag plockade ut piercingarna och bytte ut min svarta garderob mot en marinblå-krämvit-marin-klassisk-preppy istället.
Jag tog avstånd från mina gamla intressen (rättare sagt, jag slutade prata om dem) och började till och med lyssna på radiomusik istället för den musik jag lyssnat på hela livet, min gamla musiksmak som jag ärvt av mamma sedan jag var liten bebis. Anathema och Charon fick ge plats åt Britney Spears och Rhianna. RockBaren fick ge plats åt Nivå och Park Lane. Jag skaffade nya vänner, det var inte svårt, nya vänner som ser ut som jag gör nu och som ser ut som chockade frågetecken när jag visar att jag en gång i tiden hade fyra metallbitar i ansiktet och dreads ner till rumpan. Helt underbara vänner, men ändå människor som jag aldrig skulle ha träffat om jag inte förändrat mig så radikalt som jag gjorde.
Grejen är att jag har trivts ganska bra. Mina nya vänner är verkligen fantastiska och har fått mig att sluta vara så fördomsfull mot mainstream. Jag har haft kul på Nivå och har gillat att spela vanlig. Killarna jag har dejtat har varit snygga och trevliga. Det har varit skönt att kunna gå in i en affär och köpa ett plagg jag gillar trots att det inte är svart. Men allt är inte bra och det börjar bli så smärtsamt påtagligt nu. Jag känner att jag har tappat mig själv, helt och hållet. Allt jag gör känns som ett skådespel och jag går hela tiden omkring och är rädd att inte duga. Jag är en av de populära tjejerna, har många kompisar och jag tror att jag anses ha koll. Ändå känns allt så himla krystat. När jag klär på mig så väljer jag visserligen någonting jag tycker är fint, men framför allt så klär jag mig för alla andra. Hur kommer jag att uppfattas om jag har på mig det här? Är det tillräckligt rätt? Kan jag
vara sminkad såhär eller ser jag ut som att jag inte bryr mig/har översminkat mig/använder dåliga produkter? Och det värsta scenariot: kommer jag att se ut som någon som försöker för mycket?Jag tänkte aldrig så innan, aldrig någonsin. När jag klädde på mig så tog jag det jag tyckte var snyggt och det slog mig aldrig att jag borde tänka på vad andra ansåg. Jag var totalt i trygg i min stil och visste att de som var som jag skulle gilla det, de andra skulle inte göra det men det var okej. Jag kände mig alltid, alltid snygg. Nu känner jag mig nästan jämt ful, otillräcklig, fel och dum. Jag har blivit så galet självmedveten och min självkänsla existerar knappt längre. Jag oroar mig konstant för att min dyra foundation ska se pudrig ut, att jag ska lukta konstigt, att jag ska ha hårstrån på tröjan, att mina ögon ska se puffiga ut, att det ska ha poppat upp en ny finne
sedan jag såg mig i spegeln sist. Saker jag tidigare visste att jag var bra på känner jag mig medelmåttig i och mina komplex har blivit enorma för precis allt. Tidigare fann jag mig i att stå ut ur mängden, med att vara annorlunda och den som inte passade in. Jag trivdes med det, det var ingen stor grej. Nu får jag panik av bara tanken på att vara konstig.Därför vill jag revoltera igen. Jag vill göra en helomvändning. Istället för att vara rädd för att sticka ut ofrivilligt så vill jag göra det medvetet istället, helt enkelt för att slippa oroa mig så jäkla mycket. Jag vill ha på mig vilka kläder jag vill och kunna stå upp för att jag gillar metal, alver och tatueringar. Jag vill inte skaffa dreads och jag vill inte pierca mig igen , det handlar inte om det - jag kommer säkert till och med delvis behålla min nuvarande moderna stil för ja, Blair i Gossip Girl klär sig jävligt snyggt. Men jag vill hitta tillbaka till mig själv och inse att jag i hjärtat inte är den där fashionistan. Faktiskt. Jag tror att jag kan kombinera mitt nästa-vita hår och mina vippiga kjolar med den jag egentligen är. Kjolarna kan bli svarta, liksom. Jag kan börja sota ögonen igen. Jag kanske till och med skaffar mig den där ryggtatueringen som jag har velat ha i miljoner år (för nu har jag ett jobb och pengar).
Sånt där går ju inte över en dag direkt, men steg för steg kan jag nog lära mig att acceptera mig själv och känna att jag duger för den jag är. Fram tills dess är det bara att kämpa.
13:14:06
Arg som ett bi!
Nu har den här bloggen funnits i lite drygt ett år sedan och jag har letat anledningar att starta upp den igen men det har känts dumt att inte ha något vettigt att säga.
Nu har jag det. Jag är så sjukt förbannad!
Vet ni som får betala springnotan på en restaurang?
Jag funderar på ifall svaret på den frågan står utanför ren allmänbildning. Om det är någonting som gemene man inte känner till. Det verkar onekligen så, för inte kan folk vara så rent elaka att de ändå går ifrån notan ifall de känner till det?
Det är jag. Servitrisen som haft bordet. Det är hon eller han som får betala ur alldeles egen ficka, med sin dricks och med pengar från plånboken om dagens dricks inte räcker till. Visste ni det? Idag fick jag betala två killars middag och öl. Det handlade inte om några tusenlappar, men jag kan lova att hade de frågat "Har du lust att betala middagen för oss idag?" så hade jag inte svarat ja. Nu fick jag göra det. Jag fick betala för deras restaurangbesök med mina pengar - och jag lovar att jag inte direkt har det fett med pengar en dag före löning. 3 kr på kontot för att vara exakt. Rättvist? Dessutom är lönen inom bar och restaurang aldrig speciellt hög, det vet de allra flesta. Dagens springnota stämde ganska precis med vad jag har tjänat idag. Jag har alltså jobbat helt gratis för att två killar skulle få äta på restaurang.
Det är andra gången någon tar springnota på mig sedan jag började jobba i servisen. Första gången var jag dum nog att snällt låta folk bara dricka på nota, vilket resulterade i att de stack när det började bli dags att betala. Jag fick betala för att de suttit i några timmar och druckit öl. Jag bjöd dem ofrivilligt på en utekväll. Numera tar jag alltid betalt direkt om folk inte ska äta, men hur undviker man det när det gäller folk som faktiskt ska äta?
Visst, det var ju klantigt att tappa bort dem och inte märka att de gick men när det är ett evenemang och fullt av folk överallt, både sittandes och ståendes, då är det lätt att sticka obemärkt medan jag serverar ett annat bord. Och jag har verkligen inte lust att gå omkring och misstänka att varje enskild gäst har för avsikt att inte betala heller. Jag vill kunna lita på mina gäster!
Usch, jag blir så arg. Och ledsen. Jag behövde verkligen min dricks idag.
Nu har jag det. Jag är så sjukt förbannad!
Vet ni som får betala springnotan på en restaurang?
Jag funderar på ifall svaret på den frågan står utanför ren allmänbildning. Om det är någonting som gemene man inte känner till. Det verkar onekligen så, för inte kan folk vara så rent elaka att de ändå går ifrån notan ifall de känner till det?
Det är jag. Servitrisen som haft bordet. Det är hon eller han som får betala ur alldeles egen ficka, med sin dricks och med pengar från plånboken om dagens dricks inte räcker till. Visste ni det? Idag fick jag betala två killars middag och öl. Det handlade inte om några tusenlappar, men jag kan lova att hade de frågat "Har du lust att betala middagen för oss idag?" så hade jag inte svarat ja. Nu fick jag göra det. Jag fick betala för deras restaurangbesök med mina pengar - och jag lovar att jag inte direkt har det fett med pengar en dag före löning. 3 kr på kontot för att vara exakt. Rättvist? Dessutom är lönen inom bar och restaurang aldrig speciellt hög, det vet de allra flesta. Dagens springnota stämde ganska precis med vad jag har tjänat idag. Jag har alltså jobbat helt gratis för att två killar skulle få äta på restaurang.
Det är andra gången någon tar springnota på mig sedan jag började jobba i servisen. Första gången var jag dum nog att snällt låta folk bara dricka på nota, vilket resulterade i att de stack när det började bli dags att betala. Jag fick betala för att de suttit i några timmar och druckit öl. Jag bjöd dem ofrivilligt på en utekväll. Numera tar jag alltid betalt direkt om folk inte ska äta, men hur undviker man det när det gäller folk som faktiskt ska äta?
Visst, det var ju klantigt att tappa bort dem och inte märka att de gick men när det är ett evenemang och fullt av folk överallt, både sittandes och ståendes, då är det lätt att sticka obemärkt medan jag serverar ett annat bord. Och jag har verkligen inte lust att gå omkring och misstänka att varje enskild gäst har för avsikt att inte betala heller. Jag vill kunna lita på mina gäster!
Usch, jag blir så arg. Och ledsen. Jag behövde verkligen min dricks idag.
